På tisdag presenterar Ilmar Reepalu sin utredning om vinst i välfärden. Frågan lär sedan hänga med in i valrörelsen dit det nu bara är ett och ett halvt år.
Men det är en konstig sak med direktivet till utredningen. I vanliga fall hade vi kanske först funderat över hur vi förutsättningslöst skulle uppnå de (ofta lagfästa) mål vi har för offentlig sektor. Utredningsdirektivet sammanfattar: ”likvärdighet, kvalitet, samhällsekonomisk effektivitet, behovsstyrning och öppenhet”. Jättebra mål förresten, verkligen.
Sen, som steg två, hade vi funderat över vilka strukturer som behövs för att uppnå dem. Men nej, se där har regeringen redan bestämt sig. Eftersom vi nu har vinstdrivna aktörer i offentlig sektor, så ska det vara så fortsatt också, bara lite snålare.
Man behöver inte hata privat företagande för att föredra en tågordning med mål först och struktur sedan. Det räcker faktiskt att vara aningen pragmatiskt lagd, vilket man kan förmoda att den stora majoritet av väljarna som ser problem med vinster i välfärden, är.
Om regeringen i stället hade valt denna mer förutsättningslösa modell, hade man sedan kunnat gå in på område efter område och göra en bedömning. Precis som man i dag bedömt att till exempel polis, försvar och fängelser, inte lämpar sig för vinstdrivande företag eftersom det inte går att bygga en vettig incitamentsstruktur.
Främjar en marknadslösning likvärdighet, kvalitet och behovsstyrning? På skolans område tyder mycket lite på det. Segregationen har ökat (likvärdighet), resultaten sjunkit (kvalitet) och de svagaste eleverna lämnats i sticket (behovsstyrning). Kanske finns omvända solskenshistorier om vinstdrivande företag som faktiskt förbättrat en annan bransch. Går incitamentsproblemen att lösa som Moderaterna föreslår med bättre kontrakt/övervakning av output? Eller behövs en socialdemokratisk lösning med vinstbegränsning? Eller en facklig med styrning mot maximal klasstorlek (eller någon annan form av inputkrav som i praktiken utgör en vinstbegränsning)? Eller behövs en vänsterpartistisk, där vinstdrivande bolag helt enkelt inte får plats? Hur uppnår vi egentligen bäst likvärdighet, kvalitet och behovsstyrning?
Var och en kan sedan spontangissa hur det skulle gå. Verksamheter där det är omöjligt att mäta output på ett rimligt sätt, som till exempel skola och äldrevård, skulle rimligen förbjuda vinstdrivande bolag. Där är en kommunal och ideell modell, med sina brister, mer måluppfyllande. Verksamheter där det är enklare att mäta output som till exempel tandvård och benbrott, skulle däremot säkert kunna kontrolleras på ett rimligt sätt och alltså tillåta vinst och inte ens behöva vinstbegränsning.
Istället för förutsättningslöst problemlösande, har regeringen och civilminister Ardalan Shekarabi beställt en mellanmjölksmodell som alla verkar vara överens om gynnar storbolagen på bekostnad av mångfalden, och som inte tar hänsyn till specifika förutsättningar i respektive bransch.
Valrörelsen kunde ha inletts smartare – om regeringen vågat lite mer.